varför?

Jag vet att jag inte borde göra såhär, jag borde inte skriva dehär men jag måste. Kanske raderar det när jag ångrat mig. Men varför? Varför lever man när man ändå ska dö? Varför finns kärlek när den alltid har sitt slut och sårar? Varför blev det som de blev? Det finns så många frågor man aldrig kommer få svar på.

Jag finns längre inte hos dig. Jag är som luft för dig. Alltså inget speciellt alls, det finns överallt. Efter allt beter du dig som om vi aldrig ens känt varandra. Som om våra fem månader bara var åt helvete. Inte betydde någonting för dig. Har jag rätt?

Varför fick jag aldrig chansen? Varför fick jag aldrig träffa dig igen och förbättra mina misstag och visa att jag kan så mycket bättre? Varför fick jag aldrig visa hur mycket jag älskade dig?

Jag gav dig mitt hjärta, mitt liv mitt allt. Och du tog emot det men sen gick du. Och du tog med dig allt. Så nu sitter jag här helt ensam och tom. Det enda jag har kvar är våra minnen. Och när jag blickar tillbaka på dom så ler jag inte som jag borde. Utan jag fäller tårar åt det. Det var så vackert och nu är allt bara.. slut. Jag kan inte fejka mitt leende längre, jag vet inte hur man gör. För med dig behövde jag aldrig göra det. Du fick mig att le så lätt i så svåra situationer.

Hur fan ska jag klara det här? Det har bara gått femton dagar utan dig. Det är fan ingenting. Men ändå är det så tungt. Det är som att gå och bära på en väska full med stenar. Hur ska jag kunna glömma dig när allting påminner om dig? När du finns i mina drömmar ungefär varje natt?

Det värsta är ju när man drömmer att allt är bra igen så vaknar man och märker att det bara var en dröm. Då vill man bara somna om igen och vakna upp i drömmen.

Mitt liv var som en dröm när jag hade dig. Men det var väl för bra för att vara sant. Jag undrar hela tiden, har du raderat alla våra minnen? Har du raderat alla våra bilder? Har du raderat alla våra sms och konversationer? Har du glömt bort hur det  var när det bara var vi två? När vi låg där i sängen och bara myste? Och har du glömt bort mig?

Jag kunde liksom skratta med dig. Jag kunde gråta med dig. Jag kunde skämta med dig. Jag kunde snacka skit med dig. Med dig kunde jag verkligen vara mig själv och jag älskade hur vi hade det. Vi var liksom som mer än bara kära, vi var som kompisar också. Och det var ju skitbra.

Mina kompisar säger att jag fortfarande snackar om dig. Nästan lika mycket som när jag var "nykär". Men hur ska jag inte kunna göra det när jag tänker på dig hela tiden. Och alla våra minnen och småsaker vi gjort som jag inte tänkt på lika mycket. Nu är det sommarlov. Det skulle ha blivit vårat sommarlov. Vi skulle ha gjort så mycket. Har du glömt allting?

Det skulle ha varit vi men nu sitter jag här ensam och bara skriver och skriver utan att få fram det jag vill. Jag vet inte ens vad det är jag vill få fram.

Men våra stunden är stunder jag vill uppleva igen och om jag skulle få chansen skulle jag inte säga nej för det finns inte ord så hur mycket jag saknar det. Det är helt otroligt hur världen kan vara så tråkigt utan dig..

Och våran låt. Den kommer jag aldrig glömma. Den kommer spelas om och om igen tills jag dör.

Förlåt för att allting är så men det är inget jag kan göra åt..

du måste släppa och gå vidare. vill han inte hålla kontakten måste du acceptera det. att vara vänner som umgås efter ett långt förhållande är svårt och det kommer nog inte funka mellan er eftersom du har så mycket känslor kvar. låt tiden gå, så kommer du över honom. tiden läker alla sår, som man brukar säga. umgås med dina vänner, akta dig för att vara ensam, akta dig för att skriva såna här inlägg(!) och träffa nya killar. det kommer att funka tillslut, jag lovar.

Jag har inte så mycket känslor kvar faktiskt. Det är inte det som är problemet. Visst finns dom men inte lika starka som förut. Det är mest att jag saknar det för vi hade det bra då. Allt var bra då. Nej jag vet att jag måste acceptera om han inte vill hålla kontakten men då är det konstigt att han sa att han ville det. Jag frågade han typ förra veckan om han fortfarande ville det och han sa ja. Då trodde jag liksom att han ville..



Sen skulle de va roligt om du skrev ditt namn också