skriver av mig lite
Paula, du fick mig att tänka om igår.
Det är faktiskt inte han jag saknar, utan det vi hade och den jag trodde han var.
Så det spelar ingen roll att vi är kompisar för det blir aldrig samma sak.
Du kommer aldrig vara den jag du var eller jag trodde du var.
Du kommer knappt ihåg något från våran tid, så allt du sa till mig sa du bara, utan att mena det.
Jag tänkte verkligen tillbaka igår kväll.
Det kom fram många minnen som jag inte tänkt på, det fick mig att fatta vem du är nu.
Du är inte alls lik den du visade dig vara för mig i början.
Jag vet att jag också betet mig annorlunda och konstigt mot dig men det var jag som blev krossad och lämnad kvar.
Du sa att du ville vara min föralltid, jo tjena. Det har du säkert sagt till alla.
Men du sa det till mig men ändå sitter jag här ensam, utan dig.
Ditt föralltid var det kortaste föralltid jag vart med om.
Nu har vi glidit isär sjukt mycket.
Vi snackar nästan aldrig, men det är ingen idee längre.
Du är ändå inte den jag engång älskat. Han som betydde allt och gjorde mina dagar.
Han som fick mig och vakna på morgonen.
Vad gjorde jag för fel mot dig?
Du sa att jag var perfekt i dina ögon och att du var felet.
Men så var det inte, om det vart så hade det varit jag som sagt ifrån inte du!
Men du valde att ha det såhär.
Bra att du är lycklig och har ett bra liv.
Men det gick för fort mellan oss, aldelest för fort och det var för bra för att vara sant..
Kommentarer
Trackback
