Som i rubriken som nog inte så många förstod står det:

Farmor, 10 år utan dig nu. på bosniska.

Jag minns allt med dig fast jag bara var tre när du dog.

Jag minns när jag var i bosnien första gången. Jag var kanske bara ett år ungefär.

Jag satt i en liten uppblosbar pol i olika färger. Du kom med en kanna varmt vatten och höllde i poolen

Jag skrattade och tittade på dig där du stod på altanen och log mot mig.

Du hade brunt kort lockigt hår och bruna ögon. Den dagen hade du en svart och vit klänning.

Solen lysste och det var varmt. Gräset var grönt runt om mig.

Du kom till Sverige för att bo här med oss. Du hade med dig en liten gosedjurs mus med roliga kläder.

Jag har kvar den och jag tänker den inte slänga. Den ligger på hyllan i mitt rum.

Du var här i 2 månader sen flyttade du tillbaka till Bosnien. Du trivdes bättre där. Där var ju din uppväxt.

Nästa gång jag såg dig låg du döende i en säng på sjukhuset. Du var svag.

Du orkade inte resa dig upp ur sängen själv. Utan du behövde hjälp av ett rep. Du hade samma leende mot mig.

Där låg du i en vit sjukhus dress. Vi var där i några dagar. 

Jag var 3 år och förstod ingenting.

Jag och Mamma åkte tillbaka hem själva. Pappa blev kvar ett tag.

Du lämnade oss på jorden utan dig, Du somnade och vaknade aldrig.

Det var levercancer. Det är den värsta cancer sorten. Doktorn sa att du hade 30 dagar kvar och så blev det.

30 dagar levde du med den hårda smärtan.

Du var stark, Du klarade av att din man dog och en av dina söner.

Du var älskad av många, det var inte din tur att ge dig av. Det är orättvisst!

 Jag gråter just nu. Jag gråter bara mer och mer för varje dag som går, Hur ska det blir sen då?

 Det är svårt att förlora någon man älskar.

Döden gjorde så vi skiljdes.

Förra året på kyrkogården i Bosnien.